.

känner mig så tom just nu, min gnista finns inte riktigt framme längre, den försvinner snabbare och snabbare,
saknar min älsklingsponny, min lillabrunavackra och lillagrå, saknar att andas in doften av hö och häst, känna den varma mulen mot min hand, jag saknar den där underbara känslan när allt känns så underbart och felfritt när man lyckas med ett ridpass, Den känslan som man blir så lycklig av att det känns i hela kroppen.
jag saknar stallet, hästen , ridningen, känslan att tillhöra något så underbart!

Jag hinner ofta inte tänka så mycket på att jag inte är i stallet just nu, skolan tar upp all min tid, all tid förutom den då jag sover, men då drömmer jag om skolan och allt jag måste göra innan vi går ut för sommaren, jag är stressvrak som försöker gömma mig bakom ett leénde och skratt, försöker inte besvära alla andra med min stress och den längtan som sakta tar kål på mig. Mitt liv har alltid bestått av stall,ridning och hästar, även då dagarna kännts som om världen ska gå under så har det hållt mig uppe, men nu har jag inget som håller mig uppe, jag hinner varken med gym eller ridning, träffa kompisar eller bara vara tonåring, istället sitter jag i mitt rum och väntar ut tiden, så skolan ska ta slut och jag kämpar, det gör jag, både mentalt och fysiskt, Att genomgå den här operationen har vänt mitt liv en tvär vändning, jag kämpar med att bara komma tillbaka till vardagen och hinna med skolan och inte tänka så mycket på vad jag gjort, men jag kan ärligt säga, med handen på hjärtat, att genomgå den här operationen var det värsta jag gjort i hela mitt liv, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Att känna den känsla som säger " jag kommer dö, jag vaknar aldrig igen" , för så kände jag, jag trodde faktiskt att jag skulle dö på operationsbordet, och allt jag bar på innan operationen gjorde mig mentalt svag, innan jag eller läkaren visste var det var så trodde vi att det var en hjärntumör, bara att ha den tanken i huvudet gör en svag, jag trodde mitt liv var över, det är ens första tanke när man får reda på något sånt,det var iallafall min första tanke, och sen visade det sig vara något helt annat, men fortfarande en opertation krävdes, och det var inte säkert att det skulle lyckats, så med en tanke på att jag kan dö, och om jag vaknar så kanske jag inte ens är frisk, då har jag gjort allt i onödan. Alla dessa känslor och tankar snurrar runt i mitt huvud, samtidigtsom jag ska få plats med skola och försöka ta mig ur min bubbla, min säkra bubbla och ut i verkligheten igen, våga ta tag i allt igen., men jag har ingenting som håller mig uppe, mina vänner och jakob, föräldrar, syskon, nära och kära hjälper mig..men just nu behöver jag min häst mer än något annat, ni som inte rider eller har häst och har aldirg upplevt den här känslan som vi får, ni förstår inte hur banden mellan oss är, men ni som själva har ett djur, vet att det är mer än ett husdjur eller häst, det är ens andra halva, sin bästavän. Den som alltid finns där som aldrig dömmer eller skäller, utan bara är där och lyssnar och ger kärlek.
Bara en blick, gnägg eller pust, visar kärleken.
jag behöver allt nu,..